Det här med tro är kluriga saker. Eller är det så? Tänk dig att du ska in i en byggnad som brinner. Slangen, vattenfylld, är din livlina både mot elden och för att hitta ut. Släpper du taget om den, ja då kan du vara riktigt illa ute. Men när du är där inne så är du beroende av något du inte ser. Pumpskötaren, pumpen, slangar, rökdykarledaren, styrkeledaren  och ytterst insatsledaren. Du vet inget om att allt kommer att funka. Men du tror på det, du litar på det. Och så går du in utan att tveka. Du har namn på det du tror på, litar på. Namn på det/de som vakar över din säkerhet och du har övat så du tror på dig själv också. Det är alltså inte ett ”nånting” du tror på då du går in i det okända och väldigt riskfyllda. Du har namn på det.

För mig är det samma med min tro på Jesus. Jag tror på, och litar på, Jesus även om jag inte ser honom. Men jag har sett hans närvaro i mitt liv. Jag har ”övat” genom år av upplevelser av honom i mitt böneliv, vardagsliv och i gemenskap med andra kristna. Både genom positiva och negativa, ljusa och mörka stunder. Jag har även hört många andra berätta om honom. Slutligen också läst om honom i bibeln. Och jag vill ha den personliga relationen med honom som han har tänkt för oss människor. Både nu och i evigheten. Därför sätter jag namn på vad jag tror. Jag vill inte överlåta mitt hopp och stöd till en namnlös opersonlig ”kraft”. Utan det som är större än jag, oss människor, skapelsen och hela universum är Gud. Och min väg till detta större är Jesus Kristus.

Så lite förenklat (återigen alla bilder haltar): Jag sätter min tilltro till Gud. Det som strålar ut från honom, som både kraft, säkerhet och vägen till Gud, är den ”vattenfyllda slangen” Jesus Kristus. En del av Gud, en förlägning av Gud in i vår mänsklighet. Släpper jag taget om honom, ja då är jag helt utelämnad åt mig själv, och därför illa ute.

Skulle det kunna bli din väg?

Be safe out there and be blessed!